Gnällig!

En riktigt sur jäkla gnällf*tta är jag just nu. Lingonvecka, svullen och jävlig och vad vill man gärna stoppa i sig när man har mens? Mm. Just det.
Ungarna äter lördagsgodis så det ligger godis lite här och var och dräller och jag går förbi med tungan i luften om utifall att jag skulle lyckas få till en slick i farten ;)

Fy fan vad det här är tufft! Läser på nätet vad folk haft för resultat efter en vecka och många har tappat en hel del vikt. Jag vet ju med mig att jag inte kommer tappa mycket vikt för jag väger ju inte så mycket till att börja med, men jag är åter inne i en negativ tankespiral.

22 dagar kvar. Himmel alltså. Ska det vara så jädra svårt att avstå godis i 30 dagar??? Träningen funkar perfekt, maten likaså. Saknar inte vitt bröd och pasta och glass och kakor ett dugg. Men jag saknar att kunna äta en hel frukt till mellis istället för keso/kvarg/tonfisk/makrill/ägg. Och då var ändå smoothien jag gjorde i morse (kvarg, lite lättmjölk och en nektarin) supergod. Vore skönt att slippa planera alla dessa mellanmål och packa ziljoner matlådor också.

Patetiskt, men jag tycker livet är skittråkigt just nu. Tidigare kunde jag se fram emot lite lugn och ro på kvällen efter stressen på jobbet och full rulle med barnen. Bara lugn. Och ett par bitar choklad.
Flickorna frågar mig vem det är som bestämmer vad jag inte får äta.... Tja. Det är ju jag! Jag har själv gett mig in i det här för att få en utmaning och maxa mina resultat. Men jag kanske hade haft lättare för det om jag hade varit överviktig, vad vet jag.
Jag har ju redan lärt mig att jag kan äta betydligt mer än vad jag gjorde förut utan att gå upp i vikt och jag kommer med största säkerhet gå med i 6 månaders programmet OM man får synda 1-2 dagar i veckan. Jag kan äta och träna så här om jag vet att jag kan äta lite godis under helgen.

Godis. Min enda last. Eller inte last, livsnjutning. Jag dricker inte alkohol, röker inte, när jag tänker efter är det sällan jag gör något kul haha. Jobba, sova, äta, dö, ta hand om barn och hem (tillsammans med maken såklart).
Jag är förvånad över min vilja, att jag lyckas stå emot och inte bara ger upp.
Men helvete vad svårt det är.